Hur ser hemlöshet och fattigdom ut i Sverige utifrån ensamstående mödrars perspektiv? Den frågan har Tove Samzelius fördjupat sig i under sina doktorandstudier. Den 11 december 2020 disputerar hon vid Malmö universitet med avhandlingen Den tysta exkluderingens onda cirkel – Ensamstående mödrars perspektiv på hemlöshet och fattigdom i Sverige.
När Tove Samzelius inledde sina doktorandstudier hade hon 15 års erfarenhet av arbete med (och studier av) barnfattigdom och ensamstående föräldrar, i både Sverige och Storbritannien. Under 2015 var hon bland annat med och tog fram Rädda Barnens Barnfattigdomsrapport. Då slogs hon av den stora skillnaden mellan fattigdomsrisken hos barn till ensamstående utrikesfödda mödrar och barn till två föräldrar som är födda i Sverige. Att risken för att hamna i fattigdom var stor bland ensamstående mödrar och deras barn i Storbritannien visste hon redan. Att risken var i princip lika stor i Sverige förvånade henne.
I sitt avhandlingsarbete har Tove Samzelius intervjuat 17 ensamstående mödrar i Stockholmsområdet. Några av dem följde hon också på nära håll. Tack vare sina tidigare erfarenheter var hon praktiskt förberedd på mötet med kvinnorna. Trots detta slogs hon av de svåra livssituationer som mötte henne och även av bristen på stödfunktioner i det svenska samhället.
En välfärd i förändring
– Jag var intresserad av välfärdskontexten och ville förstå varför det ser ut så här. Med min avhandling vill jag belysa en levnadssituation i Sverige som många inte känner till. Jag vill också sätta in frågan i en större kontext och visa på en välfärd i förändring, säger Tove Samzelius.
Som metodologisk ingång valde hon det hon kallar ”single mothers perspective”, utifrån sina erfarenheter med ensamstående mödrar i Storbritannien.
– Tanken är att det som fungerar för ensamstående mödrar fungerar för alla. Om vi planerar och utgår från detta, istället för att utgå från att två föräldrar är norm, så förändras mycket. Vad händer om vi analyserar bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och de finansiella systemen utifrån deras perspektiv, säger Tove Samzelius och tillägger:
– Det är viktigt att se vad som fungerar i ett helhetsperspektiv istället för att ta en fråga i taget. Allt hänger ihop. Det blir extra markant i ensamstående mödrars situation. Rycker man undan en sak från dem, så faller allt.
Nio yrkesverksamma kvinnor
Utöver de 17 ensamstående mödrarna intervjuade Tove även nio yrkesverksamma kvinnor som möter ensamstående barnfamiljer som lever i hemlöshet och osäkra boendeförhållanden: sjuksköterskor, SFI-lärare och representanter från civilsamhället. Alltså organisationer och personer som de ensamstående kvinnorna vänder sig till när de inte får någon hjälp av socialtjänsten.
– De som arbetar inom socialtjänsten har makt över de utsatta kvinnorna, medan de nio som jag intervjuade har makt att agera å de utsattas vägnar. Många av dem ser kvinnornas desperation, utan att egentligen kunna göra så mycket åt den. De blir en form av ”mellanhand”, som hjälper de utsatta kvinnorna att till exempel kontakta socialtjänsten och andra myndigheter.
Vilka slutsatser drar du i avhandlingen?
– Jag menar att det finns en ond cirkel av tyst exkludering, där bristen på erkännande och gemensam förståelse för de utmaningar som dessa familjer stöter på förstärks av en ojämlik resursfördelning. Våra system möter inte de behov som finns. Det råder en enormt stor utsatthet bland fattiga ensamstående kvinnor och deras barn. Systemet förvärrar deras situation, genom att vi inte erkänner att det grundläggande problemet är strukturellt, där individuella insatser faktiskt inte hjälper.
Hur har det blivit så här?
– Ett svar är att det har skett parallella och gradvisa förändringar på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i socialförsäkringssystemen sedan 1990-talet. Förändringar som har gjort ensamförsörjande föräldrar extra sårbara. Samtidigt har individens eget ansvar blivit allt viktigare, både i retorik och praktik.
Vad hoppas du uppnå med avhandlingen?
– Jag vill att vi ska se och förstå att dessa människor har något att berätta för oss, något som det är viktigt att lyssna på. De flesta av oss har ingen inblick i eller förståelse för hur de lever. Beslut som tas utan denna insikt leder till att vi inte hjälper dessa kvinnor och barn, utan allt fortsätter i samma spår. Välfärden blir villkorad och slår hårt mot olika grupper. Detta skapar ett stort skuldbeläggande och många människor bryts långsamt ned och mår allt sämre. Vilket ansvar har vi som samhälle att se till att detta inte händer? säger Tove Samzelius och avslutar:
– Detta synsätt leder till att vi gör individerna till problemet, istället för att se det som händer som konsekvenser av något större. Om vi inte ser och förstår vad som händer när välfärdsstaten dras undan, då kommer den här gruppen att drabbas igen. Den här och andra grupper drabbas allt hårdare. I slutändan påverkas hela samhället. Då har vi inte uppfyllt vårt samhällsuppdrag. Vi behöver ha en politik som ser hela människans behov; såväl de materiella, sociala som de psykiska.
Fakta
Tove Samzelius arbetar som tematisk rådgivare på Rädda Barnen och är även knuten till Malmö universitet. Hennes handledare har varit Tapio Salonen och Linda Lill, vid Institutionen för socialt arbete vid Malmö universitet.
Här kan du ladda ned Tove Samzelius avhandling. ( Extern länk till Malmö universitet.)