Vilken är din titel och vilka är dina arbetsuppgifter?
– Jag är kulturgeograf och docent i vårdvetenskap på Institutionen för vårdvetenskap, vid Fakulteten för hälsa och samhälle. Jag forskar om jämlik hälsa, i nära samverkan med aktörer utanför universitetet, på både nationell och internationell nivå. Som forskare arbetar jag enligt deltagarbaserade metoder och med medborgarinvolvering, ofta enligt modellen Community Academic Partnerships, där universitet forskar tillsammans med medborgare utanför akademin. Jag undervisar också på sjuksköterskeprogrammet samt handleder doktorander och mastersstudenter, framför allt i hälsa, kulturkompetens och ledarskap.
Varför är du gränsgångare och vilka mervärden tillför det i ditt arbete?
– Dels uppskattar jag att finnas i en tvärvetenskaplig miljö, dels tycker jag om att arbeta i en miljö som arbetar med samverkanspartners utanför akademin. Det är bra att vara i en miljö med likasinnade, där det är ok att arbeta lite otraditionellt. Institutet ger också bra kontaktytor, har enkla beslutsvägar och gör det möjligt att samarbeta kontinuerligt med en och samma person, i mitt fall på stadens kulturförvaltning.
Vilka projekt arbetar du med just nu inom institutet?
– Jag arbetar med ett projekt som strävar efter att öka ungdomars välbefinnande och delaktighet i samhället, relaterat till stadens kulturella mötesplatser. Vi vänder oss främst till ungdomar mellan 15 och 20 år och använder en modell av samskapande som jag arbetat med under flera år, i Sverige och internationellt. Genom projektet vill vi utveckla och implementera modellen inom kulturförvaltningen, i samarbete med bland annat Barnrättsspåret, som arbetar enligt Barnkonventionens riktlinjer. Vi vill också bygga in utvärderingsinstrument i förvaltningens arbete, som ungdomarna själva är med och tar fram. Detta så att forskarna på sikt kan agera mer på avstånd. Metoderna utgår och utvecklas utifrån ungdomarnas egna behov.
– Vi arbetar med den här åldersgruppen för att de inte alltid blir sedda och hörda. De behöver ett ökat inflytande och en ökad delaktighet i samhället. De rör sig också på platser där de ofta är utsatta för många risker. Så det gäller att fånga upp dem i tid.
Varför behövs Institutet för hållbar stadsutveckling?
– Vi behöver ett sammanhang där man arbetar långsiktigt och kontinuerligt tillsammans. För samverkan är ingen quick fix. Samverkan bygger på tillit och den måste byggas upp successivt för att nå genomslag. Inom akademin är vi ofta begränsade av undervisning och andra uppdrag, vilket ger mindre tid för samverkan. Då gäller det att hitta sammanhang och miljöer, till exempel ett institut, för att hitta tiden för att arbeta mer långsiktigt och komma ifrån kortsiktiga projekt. För att samverkan ska ge samhällspåverkan krävs kontinuitet.
Vilket är det bästa respektive den största utmaningen när det gäller samverkan mellan Malmö stad och Malmö universitet?
– De är båda komplexa organisationer med sina respektive interna strukturer, som vi måste ta hänsyn till. Beslut måste förankras och det gäller att förhålla sig till fattade övergripande beslut. Vi arbetar också enligt olika tidsperspektiv. Inom universitetet är det till exempel svårt med kortsiktiga uppdrag. Det behövs en ökad förståelse för att det akademiska arbetet kräver reflektion, som tar tid.
– När det nu finns ett övergripande samverkansavtal mellan staden och universitetet så har vi ett mer strategiskt partnerskap. Då gäller det att styra upp och komma överens om hur samverkan ska gå till på strukturell nivå. Samtidigt måste tilliten byggas upp över tid, vilket kräver personliga relationer.
– Det bästa med samverkan är kunskapsmobiliseringen, att ta vara på allas olika erfarenheter. Jag hoppas att vår samverkan ska leda till långsiktiga strukturer, där akademins mätmetoder och modeller kan byggas in i stadens kontext och organisation. Om samverkan ska fungera så måste alla vara väldigt öppna, med såväl de egna avsikterna som med insikten om motpartens intentioner. Det gäller också att ha tydliga mål och att inte se enbart till den egna vinsten. Aktörerna behöver inte nödvändigtvis ha samma mål med samverkan, så länge det finns en öppenhet om detta.