Går det att presentera forskningsresultat med animerad film?

Du  har säkert hört det förut ­– att dagens komplexa samhällsutmaningar kräver samarbete på tvärs, över sektors- och kunskapsgränser. Men varför är samverkan ofta utmanande och hur kan vi bli bättre? Det ville designforskaren Anna Seravalli ta reda på. I stället för att presentera resultaten i en forskningsrapport valde hon att förmedla dem via en animerad film.

Annan Servalli, Lektor i Design

Vad är syftet med filmen?
– Å ena sidan presenterar filmen en praktisk definition av samverkan, baserad på litteraturstudier och intervjuer med tjänstepersoner, medborgare och forskare som har arbetat med samverkansprocesser länge. Å andra sidan är den ett experiment, ett försök att kommunicera resultatet av en forskningsprocess via ett icke-akademiskt format. 

Hur ska den användas?
– Filmen riktar sig till människor som arbetar med samverkan. Dels vill vi att den ska fungera som inspiration, dels som ett redskap i olika samverkansprocesser. För att göra det möjligt att tillsammans kunna reflektera över vilka utmaningar som kan dyka upp längs samverkansvägen.

Varför har du fördjupat dig i samverkan?
– Jag har arbetat med samverkan sedan jag inledde min forskarkarriär. Samverkan med medborgare, organisationer, mindre företag, tjänstepersoner och offentliga myndigheter. Processerna har ofta varit röriga och komplicerade, men också väldigt givande. Efter hand började jag se att vissa mönster gick igen, att problemen och utmaningarna verkade vara ungefär desamma. Jag ville förstå varför det var så och började sätta mig in i vad som fanns skrivet om ämnet. Jag gjorde också intervjuer med människor som hade arbetat länge med samverkan.

Berätta om olika dimensionerna av samverkan! 
– Som jag ser det handlar samverkan framför allt om två olika och sammanlänkade processer. Den första handlar om mötet mellan människor från olika världar som försöker åstadkomma något tillsammans. Den andra handlar om att förankra och legitimisera dessa processer, inom de olika världarna. Det kräver i sin tur att de olika världarna är beredda att förändra sig.

Vilka är de största utmaningarna med samverkan och när inträffar de?
– När det gäller mötet mellan olika världar handlar utmaningen om friktion och konflikter om åsikter, arbetssätt och strukturer inom och mellan dessa världar. Det är svårt att förutse vad friktionerna kommer att handla om, eftersom vi ofta tar för givet hur vi själva tänker, arbetar och organiserar oss inom den egna världen. När du börjar arbeta tillsammans med andra kan dina åsikter samt ditt sätt att tänka och arbeta bli väldigt utmanade. Ett klassiskt exempel är att teoretisk kunskap ofta värderas högre än praktisk kunskap inom akademin, medan man i mer ”handlingsinriktade” sammanhang brukar värdera praktisk kunskap högre. Detta kan leda till missuppfattningar och spänningar av olika slag.

– Spänningarna förvärras ofta av vi har en mängd värderingar och arbetssätt ”i oss”, bara genom att tillhöra en arbetsplats, organisation eller ett sammanhang. De finns där utan att vi tänker på det och vi har gjort dem till en del av vår identitet. Så när du börjar ifrågasätta dessa värderingar eller arbetssätt så har du också ifrågasatt de här personernas identitet. 

– Något som komplicerar det hela ytterligare är att de här mötena sällan sker på en jämlik nivå. Mötena är ofta formade av olika styrkeförhållanden, som sätter sin prägel på samtliga relationer mellan dessa olika världar. Dessa förutsättningar gör att det blir svårt för vissa grupper att göra sina röster hörda, medan andra tenderar att ofta ta över. Som forskare har man till exempel ofta en väldigt priviligierad position i dessa sammanhang, som ofta förstärks av samverkans format och aktivitet. Därför behöver man tänka på hur man kan skapa processer som är mer inkluderande, men som också på hur processens aktivitet och struktur kan utmana dem som sitter i en priviligierad position, för att ge utrymme och möjligheter till andra.

– Utöver problem i möten mellan olika världar så finns det också utmaningar när det gäller att förankra samverkan inom den egna världen. Eftersom samverkansprocesser ofta utmanar åsikter och existerande arbetssätt, kan det vara svårt att försäkra sig om ett långsiktigt stöd från den egna organisationen. Stödet finns kanske där till en början, men under processens gång kan det hända att det försvinner, speciellt när processen börjar utmana värderingar, strukturer och praktiker.

– Samtidigt som du försöker hantera mötet mellan olika världar, behöver du alltså lära dig hur du ska navigera inom den egna organisationen. Som forskare kan du till exempel behöva kämpa för att få din samverkan erkänd som ”riktig forskning”. Du behöver hitta sätt att anpassa den så att den ”kan fungera” inom akademin. Men samtidigt behöver du kanske också utmana och bredda hur ”kunskap” förstås inom akademin. Enkelt uttryckt handlar det om att balansera mellan att följa och utmana värderingar och strukturer inom din egen värld.

Handlar problemen bara om individer och processer?
– Nej, problemen finns också inom organisationer. För även om samverkan ingår i såväl kommunala strategier som i universitets- och andra organisationsstrategier så följs sällan de strategiska åtagandena upp av konkreta åtgärder. Om vi vill ha samverkan måste vi också fråga oss vilken typ av kompetens våra medarbetare och medlemmar ska ha. Vilka organisatoriska verktyg behöver finnas på plats, som exempelvis budget och olika strukturer? På vilket sätt är vi redo att förändra oss som organisation för att möta efterfrågan på samverkan eller resultatet av dessa processer? Individer kan göra mycket, men utan ett seriöst engagemang från organisationen, för att skapa förutsättningar för processer eller att stötta ett långsiktigt resultat, så finns det stor risk för ”samverkanswashing”. Vilket handlar om att driva en massa processer utan att åstadkomma de förändringar man inser behovet av.

Några enkla tips och råd för att undvika dessa fallgropar?
– På ett sätt tror jag att de är oundvikliga, de kommer alltid att finnas där. Det är därför vi behöver skapa utrymme för lärande och reflektion längs med vårt ”görande”. Vi behöver få möjlighet att stanna upp och reflektera över vad som händer här och nu samt varför vi upplever en spänning eller en konflikt. Detta kan göras individuellt, genom att fokusera på att försöka förstå outtalade åsikter och positioner hos andra, det vill säga att lyssna och tolka. 

– Men enligt min erfarenhet är det bäst om vi kan göra detta tillsammans, det vill säga att översätta. Det handlar om att börja prata öppet om vad du tycker är problematiskt med andras sätt att tänka och samtidigt sluta ta dina egna åsikter och positioner för givna. Först då kan vi börja översätta och utforska olika idéer tillsammans. Och först då kan olika arbetssätt anpassas eller överföras från en värld till en annan. Jag tror att dessa två steg – att lyssna och översätta – är avgörande för att kunna arbeta tillsammans, sammanföra olika typer av kunskap samt utveckla nya sätt av förståelse för, och sätt att agera inför, ett specifikt problem.

Hur ser du på begrepp som samverkan, kunskap, kunskapsproduktion och demokrati?
– För mig handlar samverkan om att göra och lära sig tillsammans, genom att ta hänsyn till och ge plats för olika typer av kunskap och sätt att lära sig. Som jag ser det kan bra samverkan förändra styrkeförhållanden mellan grupper och organisationer och leda till förändringar på såväl personlig som organisatoriska  och samhälleliga plan.

– I västerländsk kultur har vi en väldigt snäv förståelse av kunskap, ofta med en förkärlek för abstrakt och kodad kunskap. Men om vi går tillbaka till Aristoteles, som spelat en stor roll även för vår förståelse av kunskap, så identifierade han tre sorters kunskap: episteme (universell abstrakt kunskap), techne (tillämpad kunskap) och phronesis (praktisk kunskap, omdöme). Även om vi inte ser det så finns dessa typer av kunskap i varje person och process. Vi behöver hitta sätt att lyfta dem.

När vi pratar om kunskapsproduktion tror jag att vi måste fråga oss vad det är för typ av kunskap vi pratar om? Vem skapar den och vem drar nytta av processen?

– När det gäller demokrati så är samverkan alltså tydligt påverkad av existerande styrkeförhållanden mellan grupper och organisationer. Jag tror att samverkansprocesser inom stadsutveckling behöver diskutera frågor om makt och fundera över i vilken grad processerna skapar plats och ger mandat åt grupper och perspektiv som sällan är involverade i sådana här sammanhang. Vi behöver också lägga märke till vilken typ av kunskap som styr processen samt vilka perspektiv och vilken syn som påverkar beslutsprocesser. Man kommer inte att skapa plats för flera om man inte också utmanar dem som är priviligierade.

Varför valde du att redovisa ditt resultat i en film? 
– Som jag sa så är det här ett experiment. Jag ville testa ett annat format än den ”vanliga” rapporten för att presentera resultatet av mitt arbete. Idén kom när jag under forskningsprocessen upplevde att kunskap som kom via erfarenheter och reflektioner i intervjuer med olika personer var mer relevanta för att fånga utmaningar och vägar för samverkan, än de insikter som jag hittade i olika teoretiska modeller och bidrag. Jag vill se vad som händer med filmen och också se om och hur den kan färdas.